Jag vet inte ens ifall man får skriva detta, men jag vill det. Men detta jag skriver ut nu är mycket personligt och det är mitt liv just nu. 

 

Vi går tillbaka till den 12dec 2015, ca 3 veckor sedan. Jag mådde skit den dagen, det var en lördag och jag var ledsen och deprimmerad. Jag var sårad och det var mitt egna fel att jag var det. Jag förlora en person jag sent skulle kom på att jag tyckte väldigt mycket om. Jag kämpa som bara den för att få tillbaka men det var försent, det fan ingen återvändo. Den 12dec fanns min mamma där för mig hela dagen, jag följde med mamma och pappa till firman så pappa kunde byta däck på bilen. Jag och mamma gick till netto och handla vi pratade väldigt mycket om hur jag mådde. Därefter handlade vi en massa gott, tacos bl.a jag gillar inte ens tacos. Vi kollade film hela familjen till och med min bror var med. På kvällen hängade mamma med mig ut på en promenad så jag kunde röka, även fast hon hade huvudvärk. Jag sa till henne att jag tycker det var jobbigt att sova ensam, så hon sov hos mig den natten. 

 

Den 13dec 2015 luciamorgonen och mamma gick upp tidigt på morgonen, jag frågade varför. Hennes svara var att hon inte mådde så bra. Hon gick ut och jag skulle försöka att sova vidare. Jag hör hur mamma är på toan och spyr, sen att hon går ut i soffan och prata med pappa. Därefter hör jag hur pappa högt säger hennes namn, 3-4gånger. Jag flyger såklart upp och ser min mamma liggandes i soffan men spänning/kramp i huvudet, baktryck mot soffkuden. Hennes ögon är öppnade och tittades upp i intet men ej kontaktbar. Min pappa ringer till ambulansen medans jag gråter hysteriskt och skriker efter mamma. Jag springer till fönstert och undrar var fan dem blir av tills pappa ber mig att gå ner och möta upp dem. 2 ambulanser och 4 personer kommer och hänger med upp i lägenheten. Jag klara inte av mer och bryter ihop i mitt rum med huvudet i storebrors knä. Vi går ut samtidigt som min mamma förs bort och vi åker efter till lasarettet. Vi sitter i ett vänterum som kändes som en evighet, vi vänta och vänta och väntade. Läkaren kom och medelade att Mamma har fått en hjärnblödning och kommer åka akut ner till specialister i Lund. 

 

Resan till lund var förjävlig och jag grät från och till helatiden. Väl nere i Lund var väntan på en helt ny nivå, vi satt allihopa ovetande om vad som sker. Tiden kändes som att den hade stannat, vi sa inte mycket till varandra. Jag kommer ihåg att jag var så utmattad att jag la mig i soffan och slumra till, precis då kommer läkaren in. Med ett besked som ändrade hela min värld. Mamma har fått en kraftig hjärnblödning, från en skala från 8(dödlig) till 1(helt återställd och frisk) så låg min Mamma på en 7, något som kändes såå obeskrivligt. Tanken på att jag bara är 22år och förmodligen snart kommer förlora min mamma. Vi fick gå in till mamma och jag böla hysteriskt som vanligt. Det är det hemskaste jag någonsin varit med om och jag önskar att ingen skulle behöva gå igenom detta. Men jag höll min mamma hårt i handen och jag kände hur hon rörde på fingrarna och klämde tillbaka. Jag bad och böna om att hon skulle kämpa för jag behöver henne. 

 

Dagarna gick och det har gått upp och ner, men på bättringväg, vilket för någon vecka sedan kändes väldigt långt ifrån. Pappa har varit där varje dag sen detta hände, det är 3 veckor sedan nu. Värsta veckorna i mitt liv, att behöva fira jul första gången utan henne. Att inte få se den jävla kalle anka med henne. För att åka till sjukhuset i lund för att säga godjul till mamma som ligger helt väck i sängen. Vi firade julen hos min faster, jag åt knappt något och jag gick i från flertals gånger för att torka väck mina tårar. Nyårsafton var lika hemsk för mig, vid tolvslagat kolla jag ner i min telefon, inget gottnytt år hälsning från mamma. Allt är en jävla kamp, varje dag försökar man att inte gråta. Men hur lätt är det när jag är så van att ha min mamma hos mig 24/7. Det längsta jag varit ifrån henne är 1 vecka och då pratar jag ändå med henne i telefonen. Jag har alltid kunnat prata med henne om ALLT, men nu vet jag inte ens om hon vet hur gammal jag är...